ANNAS CHAMPIONATREPORTAGE (med i Söderskallet 2002)
Text: Ewa Bergfast / Ammi Aro

Jag är en envis, impulsiv och glad person som tränar en dobermann som heter Nonchalance vom Gebrannten Walde. Hon kallas för för Anna. Om man ska beskriva Anna så är hon förig, har ett stort hjärta och ger allt. En bra egenskap som hon har är förmågan att koppla av, det är som en på och av-knapp när man tränar. Alla dessa egenskaper gör att Anna passar mig som handen i handsken.

För tio är sedan skulle jag och min dåvarande pojkvän köpa hund. Vi hade kompisar som hade en dobermann som var jättetrevlig, så vi åkte och besökte kenneln som hunden kom ifrån och fick köpa en valp. Han hette Saffran och pga en stor bula på huvudet så ville ingen ha honom. Den första kursen vi gick var en valpkurs 1991 här på SSBK för Kent Axelsson, sedan gick vi vidare med en spårkurs för honom. Därefter fick jag tag i Inge Pihlström och tränade för honom i ett par år. Det tog oss nio tävlingar innan vi fick ihop ett första pris i lydnadsklass I, men sedan gick det bra. 1998 när Saffran var 7 år kom jag på att han inte skulle bli lika gammal som mig. Jag började leta runt bland dobermannkennlar som jag tyckte om och besökte bland annat kennel Jean Dark i Tyresö och fick bra kontakt med Jeanett Lemmeke som har kenneln. Jag pensionerade Saffran från tävlande när han var 8,5 år (jag tävlade elitlydnad med honom). Jeanett hade då Anna som var 3 år och skulle gå i avel. Hon meriterar alltid sina hundar innan avel och hon kände att jag och Anna skulle passa bra ihop. Eftersom Jeanett precis fått sitt tredje barn så hade hon själv inte tiden som behövdes för att köra upp Anna till champion. Där kom jag in i bilden, jag behövde en hund att träna med, hon behövde någon som tävlade hennes hund. Avtalet var att jag skulle få en valp när Anna var uppkörd till champion men jag har inte något foderavtal. Och valpen har jag nu fått - en liten Uno.

Februari förra året började jag träna Anna, vilket var mycket spännande eftersom det inte är lätt att träna någon annans hund. Vi har bestämt att Jeanett inte tränar Anna alls utan endast tar hand om utställning och jag sköter bruks och lydnad. I oktober var det dags för uppflyttning ur appellen och i januari fick Anna valpar. Jag lät träningen bara vara ett längre tag. Vi tävlade några lydnadsklass 1 i maj och kom med på en kortkurs under sommaren här på SSBK. Det var för Mia Bergståhl som för övrigt har hjälpt mig mycket med mina tävlingsnerver, tidigare var jag väldigt nervös inför varje tävling. Mia hjälpte mig även med precisionsträningen, få bukt på snea sättanden och sånt. Jag märkte hur det började släppa för Anna och mig. Efter mycket om och men anmälde jag oss till en tävling i lägre spår i september . Jag bestämde mig för att åka dit på morgonen och träna på mina tävlingsnerver. Vi har haft ordentliga problem med apporteringen men det löste jag genom Annas entusiasm att bada. Istället för att kasta pinnar i vattnet kastade jag i apportbocken. Anna hade även en del problem med spårpinnarna så vi hade inte satt upp några resultat som mål (måndagen innan tävlingen var första gången som hon apporterade pinnen i spåret). När hon på tävlingsdagen hade tagit den fjärde pinnen visste jag att vi skulle bli godkända. Det slutade med att hon tog alla pinnarna utom en. Sedan spelade det ingen roll hur resten gick, vi hade varit där klockan 07.00 och vi hade klarat spåret. När de ropade upp mig på prisutdelningen och vi hade blivit uppflyttade, skrek jag och hoppade runt som en tok och var så lycklig.

Nu kommer jag att fortsätta att träna Anna som bor hos oss deltid och så har jag Uno som jag ska få lite hyfs på. Mitt nästa mål är att bli godkänd i högre med Anna och kanske ta mig upp i lydnadsklass tre. Men det blir först till nästa höst eftersom Anna ska ha valpar i vår. Hon blev i och med uppflyttningen Svensk och Dansk utställningschampion och två veckor senare åkte hon till Köpenhamn och fick ett CACIB vilket betyder att hunden räknas som extra fin och att den står sig i konkurrensen med andra i hundens ursprungsland. Iochmed detta blev hon även internationell utställningschampion. Vi har även tävlat ihop ett LP i lydnadsklass 1.

Om jag tänker tillbaka så är nog det roligaste minnet när Anna förra året apporterade samma dag som jag fyllde år. Jag sprang i regnet och skrek "hon apporterar, hon apporterar". Det är roligt att tävla och se att det går bra. Mitt motto har blivit att tålamod lönar sig. Var envis och ge inte upp. Testa nya grejer om den första inte fungerar.