Jag har länge varit sugen på att bli spårläggare, men aldrig tyckt att tiden räckt till, speciellt inte när jag tränade rapport aktivt med min förra hund. Men alla hundar är olika. Min nuvarande tävlingshund är en riktig spårbegåvning och därför har jag under de senaste åren spenderat mycket tid i spårmarkerna.

Kan jag lägga spår åt min egen hund så kan jag väl lägga åt andras tänkte jag en dag och ringde Sune. Han blev givetvis glad åt mitt samtal och vi bestämde träff. En solig lördag i mitten av mars var det samling för klubbens spårläggare ute vid Gålö där SSBK har sina marker. Ett glatt gäng var det som träffades och först tog vi en fika och pratade lite. Sedan var det dax för mig att för första gången gå det som ska bli "mitt" spår. Som tur var fick jag utmärkt guidning av herrarna Sune och Kaj. De trampade på där framför mig medan jag märkte ut vilken väg vi gick. Det kan tyckas vara onödigt att snitsla, men jag kan lova er att skogen på ett underligt sätt ser helt annorlunda ut när man ska gå där själv. Efter några gånger har man fått lite rutin och kan börja ta bort lite snitslar här och där. Till slut så kan man nog gå sitt spår med förbundna ögon! Det verkar som de rutinerade spårläggarna kan det iallafall :-).

Jag kan rekommendera nya medlemmar att anmäla sitt intresse. Att vara spårläggare är ett bra sätt att lära känna folk på klubben, få träningskompisar och framförallt, ha trevligt med sin hund när man trampar runt i skogen. När man lär sig spåret är det självklart att man tar med sin hunden på promenaden och kanske kan man även passa på att lägga ett spår till den samtidigt. Hoppas nu bara att jag inte går vilse i april när det är dax för tävling :-). Vi syns därute!

Hälsningar Ammi Aro