Några ord från en nybörjare som blev en träningstok (införd i Dobermanntidningen 2002)

Har du någon gång kommit ut till brukshundsklubben och sett alla duktiga ekipage som tränar. Har du då undrat vad du och din hund gör där? Har du även tänkt att du aldrig kommer att få ordning på din hund? Här kommer några tröstens ord från en nybörjare som blev en träningstok. Tid och tålamod är allt som behövs när man tränar hund. Och många köttbullar.

Mitt hundliv började 1991 när jag köpte min första hund. Han hette Saffran. Man kan säga att han var ett impulsköp. Hund skulle jag ha, gärna en korthårig stor en. Jag åkte till första bästa kennel och hämtade min hund. Med hund nummer två var jag betydligt nogrannare i mitt kennelval, men jag fick många lärorika år med Saffran. När jag hämtade honom var han 12 veckor, hade stora tassar, en glad svans och en stor bula mitt på huvudet. Bulan berodde på närkontakt med en vägg och den försvann senare. Tassarna växte dock ännu mer och svansen fortsatte att vifta.

Saffran var en väldigt intensiv hund, med betoning på väldigt. Han hade under hela sitt 10-åriga liv svårt att vara stilla, pep mer än gärna och hatade att vara ensam. Han följde alla mina steg, reste jag mig upp för att gå någonstans så var han strax efter mig. En egen Saffran-svans hade jag. Saffran tyckte inte om att bli bortlämnad och körde slut på många hundpassare genom sitt pipande och gnällande. Han var lite avvaktande mot folk som han inte kände, men allteftersom de blev bekanta så älskade han dem desto mer. På lydnadsplanen hade han i sina yngre dagar svårt att koncentrera sig och tittade mer på omgivningarna än mig. Han var snäll att hantera och hos veterinären fick vi alltid beröm för hans fina sätt. Saffran älskade att besöka djursjukhus och kunde tillbringa timmar i väntrummen tittandes på allt och alla. Han var en perfekt förstahund som lärde mig massor och ställde upp på det mesta som jag bad honom om. När jag väl fick fason på honom.

Jag kunde verkligen inte mycket när jag skaffade min första hund. Visst hade jag läst hundböcker och försökt förbereda mig inför hundköpet, men vad bruks, lydnad och utställningar innebar hade jag ingen aning om. Och hur vild en dobermann kunde vara upptäckte jag snabbt. Hjälp, vad gör man åt en långbent, intensiv, glad typ som kräver mer att göra än att bara gå och lurva i skogen?

Jag visste som sagt var ingenting, men i telefonkatalogen fann jag det jag sökte - ett telefonnummer till en brukshundsklubb. På detta sätt fick jag kontakt med Stockholms Södra BK och har genom åren blivit dem trogen. Med nervösa ben åkte vi till klubben på vår grundkurs. Jag kom därifrån med gråten i halsen och brännsår på händerna efter Saffrans glada hopp mot allt och alla på planen. Många gånger tänkte jag att det här går aldrig, jag kommer inte att få ordning på den vilda hunden. Han gav mig gråa hårstrån när han inte ville ligga stilla på kommando, när han inte ville hoppa över hindret utan hoppade bredvid, när han inte sprang till budföringsmottagaren utan till någon annan som stod vid sidan av planen. Han hoppade, skuttade och härjade sig igenom sina första år och jag tänkte att det här kommer aldrig, aldrig att gå. Även på äldre dagar kunde han bjuda på trix såsom att först klättra över stegen innan han sprang in i rutan som ingår i elitlydnaden. Under krypet kunde han helt plötsligt få för sig att rulla runt istället. Saffran var ett yrväder hela livet igenom.

Min envishet kom väl till pass under träningspassen och vi fortsatte nöta. Till vår hjälp hade vi våra klubbkompisar. Undrar var jag skulle varit om jag inte haft alla dessa människor på klubben som stöttat och peppat när det har känts hopplöst? Jag skulle nog ha varit ägare till ett marsvin eller två.

Med tiden så började vi träna både spår och rapport. Tyvärr var Saffran skotträdd och kunde därför inte tävlas i bruks. Han hade andra hyss för sig också. I spåret struntade han i pinnarna och i rapporten sprang han som en stjärna men kunde inte vara tyst på stationen. Men han fick utlopp för all sin energi och blev en rätt så lydig herre på köpet. Och jag lärde mig otroligt mycket under alla träningstillfällen i skogen och på appellplan. Helt plötsligt var det jag som stod där på planen med min hund och dirigerade in den i rutor, fick den att apportera och att ligga stilla på kommando.

Saffrans sista år spenderade han tillsammans med mig och sin nya älskade husse Anders. Han levde ett behagligt pensionärsliv med skogspromenader, lite träning och mycket pussar. Under tiden sög det i träningstarmen och jag hade turen att få låna en hund av Jeanett på Kennel Jean Dark. Anna heter hunden. Jag fick lov att köra upp henne i bruksklasserna. Ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till.

Jag hade inte bra tävlingsnerver innan jag började tävla med Anna. Jag blev helt förändrad sista veckan före tävling. Nervös, stingslig och inte lätt att tas med. Sedan mådde jag illa när jag väl kom in på planen och drabbades både av synrubbningar och hörselproblem. Synrubbningarna bestod av tunnelseende och yrsel. Det är inte lätt och gå med sin hund på planen när marken gungar. Värre var väl att jag inte hörde vad tävlingsledaren sa till mig. Det kunde bli det ena felet efter det andra pga mina nerver. Men än en gång hade jag nytta av alla människor runtomkring mig som stöttade och peppade mig till att inte ge upp. Kommer speciellt ihåg en tävling med Saffran på Tyresö BK, där publiken motade in mig på planen igen när jag ville bryta tävlingen. Vad gör man när man inte får tillstånd att gå av planen, det är bara att fortsätta programmet. Med Anna gick tävlingarna som en dans och jag fick upp ögonen för hur kul det var att tävla. Nerverna lugnade ner sig allteftersom och resultaten lät inte vänta på sig. När målen med Anna var uppnådda så var det dax att skaffa en egen hund igen. Då snubblade Uno Knorrsvans in i Anders och mitt liv.

Om någon hade talat om för mig att en dobermann kan vara som Uno hade jag nog inte trott dem. Aldrig. För Uno är Saffrans totala motsats. Han är stabil, lugn (jag vill skriva lat här, men då får jag skäll av husse), väldigt morgontrött och självständig. Att följa efter oss inomhus ligger inte i hans sinne. Han stannar hellre kvar på soffan och tar det lugnt. Uno smyger in i badrummet och äter upp katternas mat. Han skäms inte ens för sig, utan äter vidare fast han blir upptäckt. Sen viftar han på sin lilla svans och tror att han ska komma undan med det. Och det gör han. Han har inget behov av att sova i samma rum som oss, utan kan helt sonika gå och lägga sig i gästrummet om han känner för det. Uno tycker inte om att cykelmotioneras och suckar ljudligt varje gång vi tar fram cykeln. Han är en tyst dobermann som sällan piper. Han är inte intresserad av vilt, lufsar lugnt på våra promenader och han har lätt för att koppla av. Uno strejkar ibland på promenaderna, stannar tvärt och vägrar förflytta sig en meter till om han inte får en godis. Hans hobby i livet är människor, stora som små. Han älskar att luta sig mot deras ben och att ge dem pussar. Han tycker om sig själv väldigt mycket och förväntar sig att alla andra tycker om honom också.

Hur är en sådan här hund att träna då? Jo, han har ända sen valptiden haft lätt för att koncentrera sig och att lära sig saker. Han är duktig på att spåra och tycker att spårapporterna är det roligaste som finns. Uno har bra kamplust och tycker om att leta efter föremål. Han är tyst på rapportstationerna och springer faktiskt snabbt på sträckorna (trots att han är lat). Uno är en dröm att äga, han är arbetsglad, nyfiken och intresserad av lydnads- och bruksträning.

Men allt är inte guld och gröna skogar. Han har haft långa spökperioder då han varit rädd för papperskorgar, brevlådor, stenar och mystiska fågelljud (!). Lika snabbt som perioderna har uppkommit har de försvunnit. Otaliga samtal har ringts till den tålmodiga uppfödaren och hon har lugnat den tokiga matten Ammi. Uno har även haft andra hyss för sig. Exempelvis kan han vara envis som en åsna om han bestämt sig för att inte utföra ett visst moment. Det hjälper inte att bli arg på honom då, för man möts bara av en blick som säger "Gör det själv om det är så viktigt för dig". Uno är överhuvudtaget mycket självständigare än Saffran och lockar därigenom fram nya lösningar på vissa träningsmoment. Det gäller att plocka fram sin list och den stora köttbullspåsen då brukar det mesta lösa sig. Jag tycker att problemlösningar är den stora tjusningen med att träna hund, det är av misstagen man lär sig. Och man lär sig något nytt hela tiden, inom hundträningen blir man aldrig fullärd.

Vad vill jag då säga med mina rader?

Jo, att om det känns hopplöst så kämpa på. Skaffa er en träningsgrupp som ni trivs med, det finns inget bättre än kompisar som ställer upp både i vått och torrt. Byt klubb om ni inte trivs på den ni är. Fråga om råd, var nyfikna på andras träningssätt och träna aldrig på ett sätt som inte känns bra. Hade jag inte varit envis och sökt efter en lösning när Saffran var ung så hade jag nog inte varit kvar i hundlivet. Nu är jag istället tacksam för alla händelser - jobbiga och roliga - som rader upp sig likt ett pärlband i mitt minne.

Jag tycker att vi dobermannägare ska stötta varandra när vi tävlar. Träffar ni på ett annat dobermannekipage, hälsa gärna och håll tummarna för dem på tävlingarna. Och var inte rädda för att göra bort er på tävlingsplanen och utanför. Bjud på er själva och skratta gott åt allt efteråt. Om ni bara visste hur många gånger jag och mina hundar har bjudit publiken på ett glatt skratt. I somras när jag tävlade lydnad med Uno fick jag benämningen "Kvällens roligaste springstil". Hade jag sprungit snabbare än mina korta myrsteg så hade Uno gått upp i atomer av glädje. Vi såg visst roliga ut när jag och min superglada hund under språngmarsch förflyttade oss med en snigels hastighet över planen.

Tänk på det när ni kommer ut på klubben, kan Ammi träna en dobermann så kan ni det också!

Glada hälsningar

Ammi Aro